Andliga impulser

Andliga impulser

Här kan du ta del av vår spiritualitet och få andliga impulser för vardagens liv.


Besök gärna vår hemsida:

http://www.heligahjartaskloster.se/

Vill du veta vad som händer i vår klostervardag:

http://www.klostervardag.heligahjartaskloster.se/#home

eller vill du veta aktuella tider för när mässan firas:

http://www.aktuellt.heligahjartaskloster.se/#home


Stilla Veckan

2017Posted by Mariadöttrarna OSB Sat, April 15, 2017 16:31:12

STILLA VECKAN

Vandringen med Jesus

I Johannesevangeliet läser vi att lärjungarna frågar Jesus ”var bor du?” Jesus svarar: ”Följ med och se”. Vad kan detta betyda? Det kan inte enbart handla om att till det yttre gå en väg och se vad som händer. Nej, jag tror att Jesus vill säga: ”prova att göra som jag, prova att göra avkall på dina egna önskningar, öva dig i att se mitt ansikte i dem du möter – och se vad som sker, både med dem du har runt omkring dig, och med dig själv”.

Den judiske filosofen Emmanuel Levinas (1906-1995) uttrycker detta att leva för andra, i öppenhet, tjänande, villighet att dela tid, tillgångar och relationer som en ”livsnjutning”. I detta tjänande är människan hemma hos sig själv. Han skriver också att det utgår ett rop från den Andres ansikte. Att kunna ”höra” detta rop förutsätter ett ansvar och en respekt för vars och ens unika värde. Då kan vi gå utöver oss själva och det som sker får en oändlighetsdimension. Som om 1+1=3: I öppenheten för varandra skapas något mer än bara summan av delarna, det skapar nytt liv. När vi hör ropet från den Andre hör vi djupast sett Jesus som säger:

”Sök mitt ansikte”, ”följ med och se var jag bor”, se att jag bor i ditt eget hjärta och i dina bröder och systrar.

Skärtorsdag

Efter Palmsöndagen och de tre följande stilla dagarna når vi fram till Skärtorsdagen och den högtidliga mässan till minne av nattvarden. Efter mässan går processionen till Kapitelsalen och sakramentet placeras på ett tillfälligt altare.

När altaret därefter kläds av i kyrkan medan Psalm 22 läses, blir Jesu avklädande och övergivenhet i Getsemane tydlig oss. Hans ja, hans överlåtelse till Faderns vilja begrundar vi under nattens tysta timmar.



Långfredag

Jesus hängdes upp på korset. Han led och dog – för dina synder och mina – för en sargad och sårad värld. ”Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet” står det. Allt blev mörkt… Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner: och Guds oändliga barmhärtighet blev uppenbar.

Inför det avklädda altaret i kyrkan råder stillhet.



Påskafton

Kristus dog för oss… och idag väntar vi.

Men hur ser vår väntan ut? Är den full av hopp och förtröstan, eller är det sorg, rädsla och osäkerhet som dominerar i vårt inre?

Vad är det egentligen som väger tyngst i våra liv – vilken är den fasta punkt kring vilken våra tankar, vår längtan och vårt hopp verkligen kretsar? Är det tilliten till Guds godhet och barmhärtighet, trots hans så ofta skenbara frånvaro, från såväl våra hjärtan som från världen omkring oss– eller är det den existentiella rädsla och otrygghet som får oss att sluta oss in i oss själva, som stänger in oss i jagets kvävande fängelse?

Är vi, likt Judas, så överväldigade av hopplöshet inför vår och hela världens synd och mörker, att vi förtvivlar och till och med skadar oss själva – eller väntar vi, likt Maria, fulla av förtröstan, trots all den smärta som syndens härjningar har fört med sig?

Lyfter vi hoppfullt upp blicken och spanar ut i mörkret för att se gryningsljusets första strålar, eller har vi stängt våra ögon för det ljus som nalkas?


Hur våra liv än ser ut, så är vi aldrig långt borta ifrån Guds ansikte. Hans blick vilar alltid på oss. Ibland sorgsen och ibland strålande av glädje – men alltid kärleksfull.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.” Gud är oss närmare än vi är oss själva, han känner oss utan och innan. Vilken oerhörd källa till trygghet och förtröstan – om det är till honom som vi satt vårt hopp.

”Herre, var undgår jag din ande, vart flyr jag för ditt ansikte? Gick jag till vila ytterst i havet, så skulle du leda mig även där och din högra hand fatta mig.” Gud har inte lämnat oss övergivna, även om vi ibland – kanske ofta – undrar var han är, undrar varför han inte visar sig, undrar varför han inte ställer världen till rätta.

Även om vi, likt lärjungarna, har förrått honom, förnekat honom, övergett honom - eller bara tagit honom för given och brustit i tacksamhet – så finns det ingen anledning att förlora hoppet, ingen anledning att förtvivla.

Våra liv – ja, själva vår existens - talar om närvaron av Guds allomfattande kärlek - den kärlek som inte vet av några gränser, den kärlek som gick i döden för oss, som lät sig spikas upp på ett kors för vår skull, den kärlek som frivilligt tog på sig all världens synd och skuld, och som lät sig överväldigas av ondskans mörker. Och det för vår skull han gjorde det, för att vi skulle bli helade.

Gud vill inte straff och undergång, han vill att vi skall vända om och få leva. Vända oss om. Vända oss bort från det förtvivlans och hopplöshetens mörker som omsluter oss då vi rädda stänger in oss i oss själva, in bakom jagets trygga murar som skiljer oss från varandra och som gör vår nästa till en främling. Han vill att vi skall vända blicken utåt, bort från vårt eget lilla räddhågsna jag och istället se på lågan som närmar sig och som skingrar mörkrets skuggor.

Påskljusets låga nalkas, flamman som förebådar uppståndelsens morgon. Ljuset som vittnar om att livet inte blir utsläckt, blott förvandlat. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det – kan inte övervinna det.






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.